Har ni hämtat igen er tillräckligt efter midsommarfirandet för att läsa denna artikel av
José María Aznar?
Originalet finns i The Times of London.
"Ilskan över Gaza är en distraktion. Vi får inte glömma att Israel är Västs bästa bundsförvant i en turbulent region.
Alltför länge nu har det inte varit rumsrent i Europa att stödja Israel. I kölvattnet av den senaste händelsen ombord på ett fartyg fullt av anti-israeliska aktivister i Medelhavet, är det svårt att tänka sig en mer impopulär sak att försvara.
I en perfekt värld skulle misshandel av israeliska kommandosoldater på Mavi Marmara inte ha slutat med nio döda och en sårad. I en perfekt värld skulle soldaterna fredligt ha välkomnat fartyget. I en perfekt värld skulle ingen stat, än mindre Turkiet som är en nyligen allierad till Israel, ha sponsrat och organiserat en flottilj, vars enda syfte var att skapa en omöjlig situation för Israel: nämligen att tvinga dem välja mellan att ge upp sin säkerhetspolitik och blockad, eller riskera världens vrede.
I våra kontakter med Israel, måste vi driva bort de röda dimmor av ilska som alltför ofta hindrar oss i vår bedömning. En rimlig och balanserad strategi bör innehålla följande realiteter: för det första skapades staten Israel genom ett beslut av FN. Dess legitimitet bör därför inte ifrågasättas. Israel är en nation med djupt rotade demokratiska institutioner. Det är ett dynamiskt och öppet samhälle, som upprepade gånger har utmärkt sig inom kultur, vetenskap och teknik.
För det andra, på grund av dess rötter, historia och värderingar, är Israel en fullfjädrad västerländsk nation. Det är faktiskt en normal västerländsk nation, men en som ställs inför onormala omständigheter.
Unikt i väst är att det är den enda demokrati vars existens har ifrågasatts sedan starten. Först angreps det av sina grannar med konventionella krigsvapen. Därefter terrorism, som kulminerade i våg efter våg av självmordsattacker. Nu, på order av radikala islamister och deras sympatisörer, står de inför en kampanj av lagförändringar genom internationell rätt och diplomati.
Sextiotvå år efter dess tillkomst kämpar Israel fortfarande för sin överlevnad. De straffas med missiler som regnar från norr och söder, hotas av förstörelse av ett Iran som arbetar på att skaffa sig kärnvapen. Israel pressas av vänner och fiender och det verkar som de aldrig får en lugn stund.
I flera år har Väst förståeligt nog, fokuserat sin uppmärksamheten på fredsprocessen mellan israeler och palestinier. Men om Israel är i fara i dag och hela regionen är på glid mot en oroväckande problematisk framtid beror det inte på bristande förståelse mellan parterna om hur man kan lösa denna konflikt. Parametrarna över alla potentiella fredsavtal är klara, hur svårt det än verkar vara för de två sidorna att komma fram till en uppgörelse.
Den verkliga hotet mot regional stabilitet, finns i uppkomsten av en radikal islamism, som ser Israels förstörelse som något som fullbordar deras religiösa öde och samtidigt ger det Iran möjlighet att hävda sina ambitioner för regional hegemoni. Båda fenomenen är hot, som påverkar inte bara Israel, utan även Västvärlden och världen i stort.
Kärnan i problemet ligger i det tvetydiga och ofta felaktiga sätt på vilket alltför många västerländska länder nu reagera på denna situation. Det är lätt att skylla på Israel för allt elände i Mellanöstern. Vissa agerar också och pratar som om en ny förståelse med den muslimska världen skulle kunna uppnås, om bara vi var beredda att offra den judiska staten.
Detta skulle vara dåraktigt.
Israel är vår första försvarslinje i en turbulent region som ständigt är på gränsen till kaos, en region livsviktig för energiförsörjning på grund av vårt beroende av Mellanösterns olja, en region som utgör frontlinjen i kampen mot extremism. Om Israel går under, går vi alla under.
För att försvara Israels rätt att existera i fred inom säkra gränser, krävs en viss grad av moralisk och strategiska klarhet, som alltför ofta verkar ha försvunnit i Europa. USA visar oroande tecken på att gå åt samma håll.
Västvärlden befinner sig i en period av förvirring över hur världens framtid ska se ut. I stor utsträckning har denna förvirring orsakas av ett sorts masochistiskt självtvivel över vår egen identitet, genom politisk korrekthet, av en mångkulturalism som tvingar oss att böja knä för andra, och med en sekularisering, som ironiskt nog, förblindar oss även när vi konfronteras med jihadister som demonstrerar den mest fanatiska inkarnationen av sin tro. Att lämna Israel åt sitt öde i detta ögonblick, skulle endast tjäna till att illustrera hur djupt vi har sjunkit och hur ofrånkomlig vår undergång tycks vara.
Vi kan inte tillåta att det sker. Motiverad av behovet att bygga upp våra egna västerländska värderingar, uttrycka en djup oro över den våg av angrepp som sker mot Israel, och uppmärksamma att Israels styrka är vår styrka och Israels svaghet är vår svaghet, har jag beslutat att främja en nytt initiativ " Friends of Israel" med hjälp av några framstående människor, däribland David Trimble, Andrew Roberts, John Bolton, Alejandro Toledo (fd president i Peru), Marcello Pera (filosof och tidigare ordförande i den italienska senaten), Fiamma Nirenstein (den italienska författaren och politiker), finansiären Robert Agostinelli och den katolska, insiktsfulla George Weigel.
Det är inte vår avsikt att försvara någon särskild politik eller någon särskild israelisk regeringen. Sponsorerna för detta initiativ är säkert oense ibland över beslut som fattats av Jerusalem. Vi är demokrater, och vi tror på mångfald.
Det som förenar oss är dock vårt orubbliga stöd för Israels rätt att existera och försvara sig.
För västerlänningar, att ta ställning för de som ifrågasätter Israels legitimitet, att spela ett spel med internationella regler vad gäller Israels vitala säkerhetsfrågor, att blidka de som motsätter sig västerländska värderingar, i stället för att kraftfullt stå upp till försvar för dessa värden, är det inte bara ett allvarligt moraliskt fel, utan ett strategiskt misstag av första magnituden.
Israel är en grundläggande del av väst. Väst är vad det är, tack vare dess judiska-kristna rötter. Om den judiska delen av dessa rötter dras upp och Israel förintas så förintas vi också. Vare sig vi vill det eller inte, är våra öden oupplösligt sammanflätade.
-----------------------
José Maria Aznar var Spaniens premiärminister vid tiden för kriget i Irak och skickade trupper för att stödja ansträngningarna att störta Saddam Hussein. Tyvärr, kapitulerade det spanska folket för terrorister efter tågbomberna i Madrid, och Aznar besegrades i valet som snabbt följde. Som en följd av detta valdes den nuvarande premiärministern Jose Luis Rodriguez Zapatero, en socialistisk, spansk version av Neville Chamberlain, och spanska trupperna drogs bort från Irak.
Aznar har helt rätt men tyvärr finns det få politiska ledare av hans kaliber i Europa